Viktor och jag har haft en jobbig natt, på olika sätt.
Klockan var väl ca 00.30, jag låg och läste och Viktor låg och sov bredvid mig. Jag tyckte han sov oroligt, vände och vred på sig
och hade små ljud för sig.
Plötsligt satte han sig opp i sängen. Jag frågade om han hade drömt nåt läskigt, men han svarade inte.
Han satt bara och tittade tomt framför sig.
- Jag är låg, mamma ...
Jag blev rädd. Vi var i lyan, mitt i natten. Min telefon funkade inte, vi hade inget druvsocker och kylskåpet var tomt. Jag vågade heller inte lämna honom för att åka till Shellmacken och handla nåt.
Viktor var alldeles mörk under ögonen ... och skakade.
- Mamma ...
Sprang ner och hämtade risifruttin som han köpt till frukost, hittade också lite nötter med choklad och ett äpple.
Han började sakta äta, alldeles för sakta så jag fick hjälpa honom.
Efter ett tag lugnade det sig.
Han började få tillbaka färgen och la sig ner igen.
Jag hörde hur han andades tungt.
- Viktor, känns det bättre ... stiger värdet?
- Mmmm ...
- Viktor, svara ordentligt. Titta på mig.
Hans ögon var lite klarare och det syntes att det han ätit gjort verkan.
Han somnade om igen, men jag låg vaken nästan hela natten.
Vi är hemma idag och vilar, för huvudvärken som han ofta får efter en sån här pärs platsar inte i klassrummet idag. Och jag ... ville inte lämna honom ensam.
Nu ligger han i soffan och kollar "Kalle Blomqvist". Jag har varit på macken och handlat.
Aldrig mer ska vi somna utan att ha kollat blodsockervärdet.
Aldrig mer ska vi glömma fylla på druvsockerförrådet.
Aldrig mer ska kylskåpet gapa tomt ... aldrig mer.
Det var den läskigaste natten på länge. Den slår min egen ångest eller värsta mardröm med hästlängder. Hu vale!
http://www.diabetes.se/
Åh Susanne! Lider med dig. Jag säger dig även om jag menar sonen också. För någonstans är det värre att vara bredvid. Att tvingas se någon annan må dåligt och inte kunna göra något. Att se sitt barn, det bästa man har, i den situationen kan inte vara annat än hemskt. Skönt att det löste sig. Kram
SvaraRadera