Jag insåg att jag behövde en vägvisare.

Idag har jag tagit ett stort kliv.
För att kunna ta stora kliv måste man först stå stadigt ...
med bägge fötterna på jorden.

Jag har under min resa kommit underfund med att det inte lönar sig
att ta små snabba steg för att fortare komma fram.
Komma fortare fram till vad?

Tänker på allt jag missat i min iver att komma fram.
Komma fram till vad?

Nu vet jag. Jag kom aldrig riktigt ända fram.
Man kan ju inte säga att man besökt en plats, om man aldrig klivit av.
Klivit av och stannat upp, med bägge fötterna på jorden.

Vägen har varit lång och krokig med många vägskäl.
Jag gick ofta vilse. Dimman kom och gick.
Min GPS fungerade inte.

Jag insåg att jag behövde en vägvisare.
Någon som bokstavligen pekade ut vilken riktning jag skulle ta.
Någon som kunde förklara för mig varför just den stigen var den rätta.
Min vägvisare frågade: varifrån jag kom, vilken väg jag hade gått,
vilka platser jag hade besökt och vart jag ville gå härnäst.
Tillsammans gjorde vi en resplan. En resa på obestämd tid.
Jag tror inte att den resan kommer att ta slut, någonsin.
Men nu är jag inte rädd för att aldrig komma fram.

När är man framme?

Mina steg har länge varit korta och trevande.
Jag har känt mig försiktigt för.

Så idag ... idag vågade jag ta ett längre kliv.
För jag kände att nu hade jag landat.
Jag hade stått stadigt ett tag ... med båda fötterna på jorden.
Jag tog adjö av min vägvisare som önskade mig
lycka till på min fortsatta färd.
Jag har lovat att skicka ett vykort lite då och då.
Och om jag trots allt går vilse igen, vet jag att hon finns där med karta och kompass.

Tack för allt. Jag kommer att sakna dig.