Och igår kväll var det dags. Nedsjunken i soffan efter en
tävlingsdag på golfbanan.
På bordet stod ett glas Zonnenbloem och en skål med nötter.
Jag kände mig nöjd och avkopplad.
En perfekt lördagskväll.
Vem kunde gästen vara?
Ut ur en helikopter stiger
Sveriges häftigaste skådespelare (enligt min mening).
Kanske inte den bästa, men den häftigaste, den mest oförutsägbare
Micke Persbrandt.
Programmet var bra. Inte det bästa, men bra. Inga överdrivna historier eller skandaler avslöjades.
Det gjorde inget, det klara kvällstidningarna så bra.
Vi fick träffa mamma, lekkamrat, kollega, och nån
dam från Amerika som Micke gästat.
Men det bästa (enligt min mening) var inslaget med Tommy Berggren.
Att skådisar har stort ego är väl känt och här blev det
också väl bekräftat.
Persbrant har många talanger, men han blir aldrig lika bra som jag,
skrattade Berggren.
Lite på skämt, men också säkert på fullaste allvar.
- Den som inte bär på sorg kan inte bli konstnär.
Är man hurtglad blir man programledare som Oldsberg.
Det där fastnade jag för. "Den som inte bär på sorg ... "
Det är nog ganska sant. Att våga ta tag i alla sinnesstämningar och känslor som finns i en och leva med dom. Gjorde man inte det skulle man inte utvecklas, inte gå vidare, inte kunna föreställa sig,
inte kunna älska ...
Jag tror att alla (även Oldsberg) bär på nån slags sorg.
Men alla erkänner dem inte.
Vill inte kännas vid dem. Det kan jag förstå. För det gör ont.
Jag har också sett förbi sorg. Jag har också blundat.
Nu är det annorlunda. Jag har vågat leva med min sorg.
Kämpat med den och accepterat den.
Och när man kommer ut på andra sidan så är det befriande.
Lärorikt och helande.
Nu är jag ju ingen skådespelare för det. Inte på vita duken i alla fall.
Men jag har huvudrollen i mitt eget liv.
Och huvudrollen fick jag när jag vågade släppa taget,
erkänna sorgen och leva ut den.
Jag fick hjälp med manuset (som jag tidigare beskrev som vägvisare) av en regissör som var specialist på just sorg.
Nu har jag gått färdigt "scenskolan" (nån enstaka kurs lär det säkert bli) och hoppas på många spännande roller i "Här är mitt liv".
Och enligt min mening är jag värd en Oscar.
Det här med sorg kan vara så naturligt men också så svårt. Går man in i den och lär sig leva med den sida vid sida som en del av livet kan man bli starkare och "en bättre" människa. Men den kan också klibba sig fast och förlama.
SvaraRaderaHoppsan, det var jag, Lena som skrev ovan.
SvaraRaderaJag vill berätta att jag har en märklig vän. Som förlorade sitt barn för fyra år sedan (när också vi förlorade en dotter vid förlossningen).
Hon säger att vi alla sörjer en tillvaro med oändlig kärlek som vi alla tillhört förut. Det är därifrån vi alla kommer och det är dit vi är på väg. Känslan av att alltid höra till och att vara älskad. Hon är inte religiös men är spirituellt intresserad. En mycket märklig kvinna som trots min pragmatiska inställning till livet har lärt mig massor om sorg och kärlek.
Jag har också sorger som "klibbar sig fast". Men eftersom jag erkänt dom och tagit dem till mig som en del av mitt liv är de lättare att umgås med.
SvaraRaderaAtt förlora ett barn måste vara den största sorgen som går att bära. Den har jag aldrig mött och hoppas få slippa.
Kärlek och sorg är något man måste dela (enlgt min mening).