För länge sedan ... för ca 20 år sedan gick jag en ettårig teaterutbildning i Stockholm.
Det var balsam för själen och ens ego. Utmanande och lärorikt.
Många uppgifter vi fick var att iaktta andra människor och sen ta med det till studion och spela upp det för de andra i gruppen.
Inte helt lätt, man ville så gärna lägga till eller dra ifrån.
Jag har (säger många av mina nära och kära) lätt för att "skarva" lite.
Både på gott och på ont.
Vad jag nu har börjat tänka på är - varför man/jag gör det.
Är inte det man har att berätta eller återge tillräckligt intressant, spännande, roligt eller innehållsrikt?
I så fall, varför tar man då upp det över huvudtaget ...
Nu var det det här med att iaktta och återge.
Det är lätt att lägga in egna värderingar/fördomar på nåt man återger ... och då blir ju "historien" en helt annan.
Jag kom på mig själv häromdagen med det.
Jag satt nere på Sands Bakficka och tog en latte.
Två damer satt vid bordet bredvid och samtalade.
De pratade om någon nyinflyttad granne.
Grannen hade betett sig märkligt. Varför vet jag inte, men senare hörde jag en av damerna säga att grannarna säkert var
"vanliga människor".
Jaha, vanliga människor, tänkte jag. Alltså inte fina nog för damerna på den fina gatan på Väster i Båstad fortsatte min tanke.
När jag kom hem återberättade jag det jag iakttagit.
Damerna blev fisförnäma och tyckte de var för mer än den stackars vanliga människan som blivit deras granne
.... ja ungefär så löd min historia.
Men hur kunde jag veta det?
Det kunde ju lika gärna ha sagts att visst var grannen märklig, men han är nog bara en vanlig människa han med .... precis som vi.
Jag hade ju inte sett grannen. Han hade kanske turban, eller satt i rullstol. Han kanske hade 8 ungar eller var transa.
Han kanske hade 5 Ferraris eller byggt en gigantisk pool ...
Vad vet jag?
Vad jag vet är att nu ska jag bara återge det jag ser och hör,
precis som det är.
Eller försöka i alla fall.
För hur skulle sanningarna bli om alla skarvade lite ...
Fast det blir ju lite mer spännande om man överdriver lite. Med risk för att förvanska viktiga saker. Världen behöver storstilade berättare, som du. De har en värdefull uppgift. Att underhålla, roa och bidra till eftertanke. Du är kanske en estradör, en berättare?
SvaraRaderaLena T
Tack för det Lena. Men nu "skarvade" du nog lite. Fast jag måste erkänna att det här med bloggar var roligare än jag trodde. Både att skriva egen och att läsa andras. Du borde prova.
SvaraRaderaKram