Vårt Kenya

Hej vänner :)) Nu är vi tillbaka.

Det har varit en omtumlande upplevelse . . . på alla sätt.

Vet inte hur jag ska göra för att återge allt, men jag gör ett försök.

• Mötet med Beatrice och Dickson

Kände direkt att jag skulle komma att älska denna kvinnan som mötte oss på flygplatsen. Redan efter en timme skrattade vi tillsammans :))

Meningen var ju att vi skulle bo hos dem de fem veckorna vi skulle vara i Mombasa, men vi förstod ganska snart att det skulle vara omöjligt . . . Vi skulle aldrig klarat nätterna i 38 graders värme. Vi skulle heller inte klarat av att leva så tätt ihop med dem, utan att ha ett ordentligt rum att dra oss tillbaka till när vi behövde vara för oss själva. Så vi bestämde oss för att bo på hotell det mesta av tiden. Vi bodde dock hos dem då och då, och då hade vi jättetrevligt. Samtalen vid middagsbordet, skratten, mötet mellan våra kulturer och samvaron med Beatrice lever jag länge på. Jag kommer alltid att beundra den kvinnan.

Beatrice in action i kyrkan.
Hon var fantastisk på att inge hopp hos kvinnorna i byn.
Det arbete hon gör där är stort!
 
• Byn, kyrkan, kvinnorna och barnen

Innan jag mötte dessa människor trodde jag inte direkt på någon Gud. Men det gör jag nu . . . Jag tror på deras Gud. Har aldrig varit i en kyrka och upplevt en sån glädje som i Amazing Grace Church . . . och nu undrar jag ännu mer varför det behöver vara så tråkigt att gå i kyrkan här hemma i Sverige. Första besöket blev jag alldeles tagen . . . grät och skrattade om vartannat av lycka. När barnen dansade runt omkring oss . . . dessa underbara ungar.

 

Första söndagen i kyrkan.

Jag kunde inte låta bli att dansa med barnen. Känslan var övermäktig.

 

 

Det är fattigt i byn. Man ska inte låta sig luras av att de är hela och rena. Kläder är otroligt billigt på de lokala marknaderna. Man kan hitta klänningar, byxor, tröjor . . . för 50 schilling (5 kr) eller mindre. De klär sig alltid fint i kyrkan. Maten däremot är dyr i Kenya, nästan som i Sverige. Och då ska ni veta att deras månadslön kan jämföras med vad du och jag får i timmen ??? . . . det är helt galet. Ska tillägga att de flesta INTE har något jobb. Dessa människor kan gå flera dagar utan att äta någonting. Barnen som går i skolan får i alla fall ett mål om dagen, men på helgerna och loven . . . och de barn som inte går i skolan . . .

Mötet med byns kvinnor och deras barn tog hårt på mig,

men de är fantastiska i sitt kämpande för överlevnad.

 

 

Kvinnorna tar mycket stryk (ibland bokstavligt). De står oftast för försörjningen av familjen. De skaffar mat till barnen och uppfostrar dem. Männen bidrar inte med mycket, om än något alls trots att de ibland tjänar en slant. Det spenderas på andra kvinnor eller alkohol.

Ändå är de oftast glada och tacksamma. Tron på Gud och "peppningen" av Beatrice gör att de vågar tro på morgondagen trots HIV (många i byn bär på HIV, även barnen) och som Beatrice sa "useless men".

 

Därför tänker i alla fall jag försöka bidra med något som kan göra deras vardag lite drägligare. Jag kallar det för Amazing Grace Mothers Project. Tillsammans med Beatrice hoppas jag kunna dela ut mat till byns mammor ett par dagar i månaden. Och jag tror och hoppas på att kunna samla in tillräckligt med pengar hemma i Sverige så att det kan bli möjligt. Visst kan även Du bidra med en timlön i månaden . . .

Jag fortsätter skrivandet om resan . . .
Nu blir det söndagsmiddag med KRs familj. De är nyfikna på hur vi har haft det :)) och jag har satt ihop ett bildspel som vi ska visa.